Tänkte berätta om en händelse som inträffade förra veckan.... Det började med att jag förra helgen såg den mest otäcka thriller jag någonsin sett! Jag tvingade Henrik att sitta kvar och se hela filmen med mig, för han tyckte den var så jobbig att han genom flera orsaker försökte komma därirfån... O jag, som inte kan (!) sluta se en film som jag börjar sett (och för övrigt älskar skräckisar), tyckte också ´vid flera tillfällen att den var fruktansvärt obehaglig.

Så.. vilken film? Jo, THE STRANGERS.

Hur som helst. Detta var ju inge smart, för att nästkommande två dagar skulle Henrik jobba natt. En annan dålig förutsättning för detta är ju att jag är oerhört mörkrädd inomhus, ute är det inga problem, men inomhus är jag mörkrädd.

Första natten gick fint, visst jag hade filmen i tankarna, men det gick ändå skapligt bra må jag säga... Men nästa natt..

Jag gjorde iordning mig för kvällen, släckte i huset och var redo för sängen. Larmade huset, och just den natten valde jag att larma hela huset (annars brukar jag bara larma undervåningen, för att hundarna ska kunna gå upp om de vill - men nu hade jag stängt grinden vid trappan, så jag larmade övervåningen också).
Kom på att jag inte hade gett hundarna någon kvällsmat, så jag snubblade in i tävttstugan, mörkt som det var. När jag står och häller upp maten hör jag hur det det börjar pipa i larmcentralen.. Springer dit och trycker koden för att avlarma. I samma ögonblick som ajg trycker sista siffran upptäcker jag hur jag blir alldeles kall inom mig när jag kommer på tanken "betyder detta är någon är i huset? är det någon på övervåningen?". I nästa sekund hör jag hur det knarrar till, fast i samband med hur fruktansvärt rädd jag blev var det troligtvis inbillning (eller om det var Ludde mage som kurrade för att han inte fick någon mat).

Jag börjar hetsa upp mig och blir ännu mer rädd, funderar på om jag ska gå upp och titta, eller bara ta hundarna och springa ut? Bestämmer mig för att ta telefonen och ringa till Henrik. När jag berättar (viskar, ifall det skulle var någon hemma som hörde mig) händelsen för Henrik kommer jag på att jag ruskade till dörren efter att jag hade larmat, för att känna att det var låst. Funderar över om det kunde ha varit det som utlöste larmet.. Henrik säger då att jag ska testa att larma igen, och inte dra i dörrarna först för att se om larmet går då - och om det inte händer något så skulle jag då känna på dörren och se om det faktsikt var det som gjorde att larmet gick. Det var ju en smart idé, så jag lägger på med Henrik, larmar igen och ställer mig rakt upp och ned i hallen och väntar. Väntar i någon minut och känner att nu är det nog dags att gå och känna på någon av dörrarna, för vid den här tiden hade larmet gått förra gången.
Innan jag hinner ta ett steg mot dörren hör jag att larmet går igen. Nu blir jag livrädd och anstränger mig för att inte hamna i någon slags paniksituation! Jag smyger mig framåt och har ögonen på trappan, och smyger in i köket igen.
Sträcker mig efter telefonen och är påväg att ringa till Henrik igen, men hejdar mig när jag tänker "varför? vad ska han göra åt det?", och kommer istället på att jag kan ringa till Securitas, som larmet är kopplat till (nu i efterhand, varför stanna i huset för att ringa - varför inte bara gå ut därfirån?).

Iallafall, jag är så rädd och stressad att jag inte kommer ihåg deras nummer, så jag tassar försiktigt ut i vardagsrummet där jag vet att det ligger något papper från dem, med deras telefonnummer. Jag tittar förskräckt upp mot trappan hela tiden, släpper den inte med blicken, och går tillbaka till hallen för att ringa (så jag är nära utgången, samt panikknapparna som sitter på larmcentralen).

När jag ringer Securitas berättar jag hela händelsen i oväntat samlad röst. Jag får då förklaringen att larmet piper efter X antal sekunder, för att bekräfta att larmet gått igång. Jag valde ju att larma hela huset, vilket jag annars bara gör när jag går hemifrån, och då hör jag ju aldrig dessa pip. När jag bara larmar undervåningen, som jag vanligtvis gör när vi är hemma, så piper inte larmet utan är ett s.k. "tyst larm". Kände mig något pinsam då, även om jag var otroligt lättad över att få höra detta.

Ja du, det var en kväll/natt som hette duga. Under denna tid, som kanske varade i 20 minuter upplevde jag en skräck som jag inte tidigare varit med om. Jag trodde på allvar att det var någon på övervåningen i mitt hus och det var en fruktansvärd känsla. Det roliga är, att om jag hade sett det på film, hade jag stört mig på att personen i fråga inte bara öppnade dörren och gick ut! Varför ska de alltid stanna i huset, och helst gå och kolla där ljuden kommer ifrån? Oväntat nog var det ju exakt det jag själv gjorde.
O visst, jag har varit mörkrädd och hetsat upp mig över ljud förut, men då har jag alltid vetat att det egentligen bara är i mitt huvud och med ett lugnt andetag och ett bestämt "Anna, ge dig" så går det över. Men den här gången var jag rädd på riktigt. Som att få uppleva en skräckfilm. Jodå!